cassienicoletti

Det är vad han lämnade efter sig. Den korta perioden av mitt liv han var hos mig kände jag mig aldrig ensam, även när jag faktiskt var det. Det var bara att stanna upp för en sekund och känna efter, och där var han. "Jag älskar dig min lilla vän, jag vill aldrig aldrig aldrig lämna dig, jag vill ha dig i mitt liv. Men jag måste."

Hur många gånger låg jag inte inte på rygg i sängen och viskade det till honom medan mina tårar, precis som nu, sakta rann utmed mina kinder? Men hur skulle han nånsin kunna förstå, han hade ju inte medlen till det. Det kanske var bättre att han inte förstod, att han bara kände den värme och kärlek jag spred till honom med varje ord, varje tanke, varje matbit och beröring, även fast jag aldrig riktigt nådde honom. Han slapp i alla fall vara rädd. Jag undrar bara hur rädd han måste ha blivit när han äntligen förstod, förstod vad som skulle hända och vad jag precis gjort. Nu är det oåterkalleligt, det går inte att ändra på det. Han är borta för alltid och jag kommer aldrig någonsin få se honom, röra honom, tala om för honom hur mycket jag älskade honom och hur mycket jag fortfarande gör. "Förlåt förlåt förlät min lilla ängel, men jag måste." Jag måste inte alls. Det var sättet senna jävla värld är uppbyggd på, alla förutfattade meningar, krav och måsten som tvingade mig. Hade jag fått bestämma helt själv utan att ta hänsyn till vad någon annan tyckte om mig, om oss, då skulle jag ha fortsatt.

Jag tänker på dig varje dag, nästan hela tiden, och varje gång gör det lite mindre ont än den förra, men ondare än nästa. Jag kan inte ta mig ur det. Jag behöver hjälp. Jag hade behövt dig, men det är för sent. Jag älskar dig min fina lilla prins, förlåt för det jag gjorde. Jag ska alltid bära ditt minne kring min handled där du kan känna varje hjärtslag slå för dig. Du kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.