cassienicoletti

Det är vad han lämnade efter sig. Den korta perioden av mitt liv han var hos mig kände jag mig aldrig ensam, även när jag faktiskt var det. Det var bara att stanna upp för en sekund och känna efter, och där var han. "Jag älskar dig min lilla vän, jag vill aldrig aldrig aldrig lämna dig, jag vill ha dig i mitt liv. Men jag måste."

Hur många gånger låg jag inte inte på rygg i sängen och viskade det till honom medan mina tårar, precis som nu, sakta rann utmed mina kinder? Men hur skulle han nånsin kunna förstå, han hade ju inte medlen till det. Det kanske var bättre att han inte förstod, att han bara kände den värme och kärlek jag spred till honom med varje ord, varje tanke, varje matbit och beröring, även fast jag aldrig riktigt nådde honom. Han slapp i alla fall vara rädd. Jag undrar bara hur rädd han måste ha blivit när han äntligen förstod, förstod vad som skulle hända och vad jag precis gjort. Nu är det oåterkalleligt, det går inte att ändra på det. Han är borta för alltid och jag kommer aldrig någonsin få se honom, röra honom, tala om för honom hur mycket jag älskade honom och hur mycket jag fortfarande gör. "Förlåt förlåt förlät min lilla ängel, men jag måste." Jag måste inte alls. Det var sättet senna jävla värld är uppbyggd på, alla förutfattade meningar, krav och måsten som tvingade mig. Hade jag fått bestämma helt själv utan att ta hänsyn till vad någon annan tyckte om mig, om oss, då skulle jag ha fortsatt.

Jag tänker på dig varje dag, nästan hela tiden, och varje gång gör det lite mindre ont än den förra, men ondare än nästa. Jag kan inte ta mig ur det. Jag behöver hjälp. Jag hade behövt dig, men det är för sent. Jag älskar dig min fina lilla prins, förlåt för det jag gjorde. Jag ska alltid bära ditt minne kring min handled där du kan känna varje hjärtslag slå för dig. Du kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.

Ojojoj, så längesen jag bloggade nu! Har faktiskt haft bättre för mig, till exempel tagit studenten, jobbat satan på Donken, varit med min nyblivna Halmstadbo till pojkvän, firat midsommar, sovit och festat, levt drömlivet enligt mig! Känns skönt att ha lite rutiner även fast skolan är över för ett par år nu, att varva jobb, träning och nöjen känns riktigt bra! Jag tränar, antingen innan eller efter jobbet, jobbar, sover och har kul! Anledningen till att jag kom på att jag borde blogga var för att min dator av någon anledning fick fnatt och tvingade mig att avinstallera för att sedan installera alla mina The Sims 3 spel för att kunna spela ... Man blir aldrig för gammal alltså! Tänkte lägga in lite random bilder från den senaste tiden :)



















Underbara bal och student! Vill leva om de två bästa dagarna i mitt liv! <3

Har tänkt på detta väldigt mycket på sistone. Nu var det exakt ett år sedan jag började gå ner mig i den mest deprimerande och destruktiva perioden sedan mobbningen och utfrysningen på grundskolan som för mig var helvetet på jorden, skapat av mina så kallade medmänniskor.

Mina kräkreflexer visar att de fungerar som de ska när jag tänker tillbaka på vart jag befann mig någonstans för ett år sedan, det vill säga hårt lindad runt lillfingret på en blodsugande parasit som åt upp mig levande. Denna parasit, som slukade min livsglädje och all min energi, var hela min värld. Den misshandel denna parasit utsatte mig för, vars ärr finns kvar på både min kropp och min själ, är oförglömlig och oförlåtlig. Denna blodsugande parasit, som härstammar från en ännu djupare avgrund i helvetet än mina så kallade medmänniskor på grundskolan, kommer aldrig bli förlåten, varken av mig eller av Gud. Varje gång jag vet att parasiten säger "Only God can judge me" med ett självbelåtet leende på läpparna, varje gång tänker jag "Sluta se så belåten ut, både Han och resten av världen har redan dömt dig, till en jävla blodsugande parasit som inte är skapt för något annat syfte än att göra allt och allas existens sämre."

Vart var jag? Jo, för ett år sedan befann jag mig i en mardröm jag inte kunde ta mig ur, det finns det många som kan intyga. Jag ville helt enkelt inte, jag stod ut med allt elände för att jag är en alltför god människa, välsignad med kraften att älska, förlåta och vara stark för andra. Vad vann jag då på detta, kan man fråga sig? För det mesta hatar jag mig själv. Jag vet att man bearbetar ett trauma genom att förlåta den som skapat det, men det viktigaste är att förlåta sig själv, som faktiskt tillät traumat att äga rum. Jag har ännu inte förlåtit mig själv. Visst, det finns dagar då jag kan vara positiv och tänka att jag tagit lärdom av det som skett, men för det mesta har det haft en negativ inverkan på mitt fortsatta liv, och även det är det många som kan intyga.

Så vad gör jag? Jag hämtar kassen, en stor metallhink, häller ner ALLT, häller på tändvätska och tänder på. Precis som jag för en vecka sedan såg pappret brinna i vasken. Pappret som omgavs av eld, orden och löftena som sakta blev slukade av lågorna, det fick mig att må bra, det drev fram ett leende på mina läppar. Jag gör som jag gjort i ett halvår, jag går vidare, jag kämpar på, jag bearbetar och det gör jag tillsammans med de(n) mest underbara. Jag har inte kvar det jag hade i mitt hjärta då, långt ifrån, det har ersatts av något vackrare och mer underbart, och det känns galet bra. Tack för att du finns, tack för att du tar hand om mig och tack för att du förstår mig <3

Hoppsan haha! Skrev innan att Annies och Idas födelsedagsfest är nu på söndag, men det är nästa söndag! Inte för att det kanske är så många som bryr sig om att jag skrev lite fel, men vill ju inte verka helt bakom flötet :) Har varit så duktig nu förresten, skrivit klart mitt svenska CV som jag låg efter med och har kommit en bra bit på både praktikrapporten (som jag också låg efter med) och projektrapporten. Sen är det bara lite naturlabbar och något engelskaarbete kvar, sen frihet! :) nu ska jag nog gå och lägga mig, förtjänar det efter att ha varit så aktiv idag! Puss.


Mer än sex månader sedan jag och Kalle började träffas nu, då denna bilden
togs. Mysig picknick i Picassoparken med Kimman och Josse. Kärlek! <3

Njae, inte riktigt ännu. Men om 53 dagar kommer vi kunna skrika de här orden från vårt flak tills vi blir helt hesa och inte kan prata på en vecka. Det kommer vara så värt det ... 53 futtiga små dagar kvar, en helt sjuk tanke som just nu gör mig mer orolig och stressad än glad? Kan det bero på att jag varit slarvig med skolan den sista terminen och har byggt upp ett helt berg av saker att göra? Har blivit så mycket att jag inte kan hålla ordning på det längre, så har gjort en sån här fin lista med vilka dagar jag ska göra vad och skrivit med rött på den dagen de ska vara färdiga att lämnas in. Det brukar faktiskt hjälpa mig att klara av skolan när den är som jävligast, ett hett tips! Förresten, är det någon som hittat studentklänning ännu?! Jag börjar bli riktigt stressad över det nu, har inte ens börjat kolla! Vart ska man köpa nånstans lixom? Det finns ju inte direkt några bra butiker här i Halmstad, så jag tror det får bli att åka till en annan stad och leta! Jag och Madde snackade om att åka till Göteborg, där borde man väl ändå hitta något? Sen finns det ju alla hemsidor att kolla på, typ Nelly. Men ja, vi får väl se hur det går! Min balklänning kommer i alla fall nu någon gång i veckan, så spännande! :)

If your sky is falling, just take my hand and hold it, you don't have to be alone, alone and I won't let you go. Älskar dig. / Cassie