ETT STEG FRAMÅT, TVÅ STEK BAKÅT
Små små steg. Steg för steg. Första steget. Ja, det är väl så man brukar säga när man är på väg någonstans? Men jag, hah, jag tar ett steg framåt, och två stek bakåt. Alltså kommer jag inte framåt, jag står inte still, utan jag backar sakta men säkert bakåt. Se det såhär: jag började på noll, på bottnen, längst ner. Tog ett steg framåt, uppåt, längre upp för att det kändes som att jag skulle klara av det för stunden. Men vad hände sen? Sen tappade jag greppet och föll två steg bakåt, neråt, längre ner. Då landade jag ett steg under där jag startade, ett steg under bottnen. Och sen går det bara neråt, bakåt, längre tillbaka. Tills vad? När stannar jag? Hur långt ner kan jag sjunka? När kommer det ett tillfälle, då jag börjar ta mig uppåt igen? Kommer det ens komma? Jag vet inte. Det känns inte så.
Jag vet att det inte har gått lång tid, inte alls. Bara lite mer än ett dygn. Men mina steg är små, pyttesmå. Jag tar mig sakta men säkert .. neråt, bakåt, längre tillbaka, var det visst konstaterat. Jaha, men jag hanterar väl detta på mitt sätt, jag gör väl mitt bästa, vad jag kan? Mer kan man ju inte göra. Huvudsaken är att jag tar mig nånvart, jag tar mig inte framåt, uppåt, längre upp, men jag står i alla fall inte still. Det är det värsta man kan göra, att frysa på ett och samma ställe, för att man inte klarar av att ta sig nånvart. När jag vaknar, vill jag bara somna om. Och när jag väl har vaknat, är vaken på riktigt, då vill jag bara gå och lägga mig igen. Men man kan inte ligga i sängen och halvsova varje dag, hela dagarna. Därför tar jag mig upp på morgonen, försöker ta tag i det jag måste, försöker hålla mig sysselsatt, försöker att inte tänka. Men vid ungefär den här tiden på dygnet, runt åtta, då längtar jag bara efter att sömnen ska komma, så att jag kan säga till mig själv: "Du är trött, gå och lägg dig! Det är ändå skola imorgon." Det är precis vid den här tidpunkten på dygnet jag önskar att jag hade en förbannad flaska med hostmedicin, innehållande morfin.
Det brukar bli såhär. Först kommer alla vågor av känslor strömmande lite när de känner för det. Kan sitta och äta, prata med en vän, eller till och med sova. Sedan kommer den där känslan, och hela ansiktet dras ihop till en min som säger "Jag har så helvetes ont, hjälp!" samtidigt som jag knyter nävarna mot bröstet för att hålla ihop mig själv. Sedan kommer skräcken, ångesten och sorgen, sedan alla tankar. Sedan slår jag bort tankarna ur huvudet, blir arg så inni helvete, kanske slår sönder någonting för att få ur vreden. Sen stänger jag av helt, torkar tårarna och återvänder till den bedövande känslolösheten, där jag känner mig avdomnad, drogad och slö. Det är det skönaste. Du kanske tror att jag pratar om en speciell sak, en sak du mycket väl vet om? En sak du kanske är inblandad i? Men jag ska säga dig en sak: du vet ingenting. Du har inte en aning. Och du kommer aldrig få veta.
Tiden går, går går. Tickar förbi. Men jag varken går eller tickar. Det går inte. Det tickar inte. Går det inte? Tickar det inte? Nej, det går inte, det tickar inte.
Gammal bild med gröna linser. Fint med gröna ögon! :)
Jag vet att det inte har gått lång tid, inte alls. Bara lite mer än ett dygn. Men mina steg är små, pyttesmå. Jag tar mig sakta men säkert .. neråt, bakåt, längre tillbaka, var det visst konstaterat. Jaha, men jag hanterar väl detta på mitt sätt, jag gör väl mitt bästa, vad jag kan? Mer kan man ju inte göra. Huvudsaken är att jag tar mig nånvart, jag tar mig inte framåt, uppåt, längre upp, men jag står i alla fall inte still. Det är det värsta man kan göra, att frysa på ett och samma ställe, för att man inte klarar av att ta sig nånvart. När jag vaknar, vill jag bara somna om. Och när jag väl har vaknat, är vaken på riktigt, då vill jag bara gå och lägga mig igen. Men man kan inte ligga i sängen och halvsova varje dag, hela dagarna. Därför tar jag mig upp på morgonen, försöker ta tag i det jag måste, försöker hålla mig sysselsatt, försöker att inte tänka. Men vid ungefär den här tiden på dygnet, runt åtta, då längtar jag bara efter att sömnen ska komma, så att jag kan säga till mig själv: "Du är trött, gå och lägg dig! Det är ändå skola imorgon." Det är precis vid den här tidpunkten på dygnet jag önskar att jag hade en förbannad flaska med hostmedicin, innehållande morfin.
Det brukar bli såhär. Först kommer alla vågor av känslor strömmande lite när de känner för det. Kan sitta och äta, prata med en vän, eller till och med sova. Sedan kommer den där känslan, och hela ansiktet dras ihop till en min som säger "Jag har så helvetes ont, hjälp!" samtidigt som jag knyter nävarna mot bröstet för att hålla ihop mig själv. Sedan kommer skräcken, ångesten och sorgen, sedan alla tankar. Sedan slår jag bort tankarna ur huvudet, blir arg så inni helvete, kanske slår sönder någonting för att få ur vreden. Sen stänger jag av helt, torkar tårarna och återvänder till den bedövande känslolösheten, där jag känner mig avdomnad, drogad och slö. Det är det skönaste. Du kanske tror att jag pratar om en speciell sak, en sak du mycket väl vet om? En sak du kanske är inblandad i? Men jag ska säga dig en sak: du vet ingenting. Du har inte en aning. Och du kommer aldrig få veta.
Tiden går, går går. Tickar förbi. Men jag varken går eller tickar. Det går inte. Det tickar inte. Går det inte? Tickar det inte? Nej, det går inte, det tickar inte.
Gammal bild med gröna linser. Fint med gröna ögon! :)
Kommentarer
Trackback
