SVIKEN & DÖD
Brukar ju skriva ett citat från någon låt till de flesta av mina inlägg, men välj viljen låt ni vill om olycklig, obesvarad kärlek, eller om otrohet och svek (finns ju en hel del) så beskriver det mig just nu. Jag orkar inte tänka, orkar inte bry mig, fast jag gör det hela tiden ändå. Det kan inte hjälpas, när man blivit van vid något som plötsligt tas ifrån en. Det finns så mycket att säga, så mycket att berätta, men jag vet inte vart jag ska börja längre. Hade jag fått en ny vän som inte visste någonting om något, och den hade sagt: "Berätta allt!" Då hade jag fått sitta i timmar och berätta, hade inte vetat vart jag ska börja, fortsätta eller sluta. Det finns ingen början, finns inget slut, allting är en ond cirkel som går runt runt runt i huvudet på mig, och jag vet varken in eller ut. Jag kan inte säga "ni vet ju hur det känns?" för det är inte alla som upplevt det. Det är för det första inte alla som varit kära, de som har blivit kära (eller är kära) kanske inte har blivit svikna av den de håller av.
Just nu sitter jag i ett hörn i mitt rum med datorn, i mina mest slitna mjukisbyxor och en överstor tröja. Håret är uppsatt i en bolle på huvudet, gårdagens smink är halvt utsmetat i ansiktet. Huvudvärken hotar med att spränga mitt huvud, blåmärkena på revbenen gör ont, varenda muskel i kroppen är på helspänn trots att de värker. Jag har lust att lägga mig på golvet och sova, sova bort all smärta och alla plågande tankar. Jag ger dig, henne, det, situationen en snabb tanke, sedan värker det till och paniken sprider sig till varenda del av min kropp, varje liten blodådra, minsta lilla cell och jag får gåshud. Jag orkar inte, jag orkar inte gå igenom allt det här en gång till. Sömnbristen, tårarna, huvudvärken, matstrejkerna min kropp startar. Jag kommer tyna bort igen, jag kommer inte ha någon ork till något, tappa livsglöden. Jag vet att det kommer bli så, för så blir det alltid, jag känner mig själv väl.
Är det inte ironiskt? Är det inte typiskt? Vi två, som första gången vi pratade, pratade om hur mycket vi avskyr kärlek och killar/tjejer, för att man alltid blir sårad i slutändan, vi två blev, blev vi två. Det kom en massa hinder på vägen, en jävla massa måste jag säga. Och jag praktiskt taget bar dig över dem, kämpade oss två igenom dem, igenom, över, allt. Du är en glidare. En riktig glidare, så du bara gled med, lätt och smidigt, men det lät jag dig så gärna göra. Och se nu vad det har lett till, min korkade oförsiktighet har lett till min undergång. Du har tatt mig för givet, har vetat att jag alltid finns där, alltid hör av mig, alltid kommer. Det kan jag förstå, för jag har med all önskvärd tydlighet visat dig att det är så jag vill göra, att det är dig jag vill träffa, höra av mig till, vara hos, sova med. Det vet du mycket väl. Men lägg ner nu, för du ska inte ta mig för givet, inte längre.
För jag har tänkt. Tänkt ordentligt, och kommit fram till ett svårt, men rätt beslut. Och det är för sent för dig att göra något åt det nu. Alldeles för sent, och du har ingen annan än dig själv att skylla.
