cassienicoletti

Dålig period i mitt liv just nu, skitgrej på skitgrej inträffar och innan jag hunnit läka såren från det första som hänt kommer nästa. Då känner jag mig vilsen, ensam, missförstådd och allmänt förjävlig. Inte blir det bättre när inget blir bättre heller. Fan vilken flummig mening, men ah, ni fattar. Har ingen ork, har tappat greppet om allt, men jag försöker verkligen, det funkar bara inte så bra. Eller gör jag det förresten? Försöker jag ens? Är inte så säker på det längre .. Kommer jag inte alltid med dåliga bortförklaringar till varför jag inte tatt tag i saker? Ljuger jag inte för mig själv, kommer på sjuka anledningar till att göra dåliga grejer som jag borde hålla mig så långt borta ifrån som möjligt? Är det inte så att jag är svag, att jag inte kan säga nej? Att jag inte kan sköta mig på det sättet jag borde, när jag är inne på mitt artonde år i livet? Borde jag inte vara mer utvecklad, förstå konsekvenserna av mina handlingar bättre? Borde det inte vara så att jag vill sköta mig, och gör det? Nej men det är ju inte så. Jag sköter mig inte, jag gör inte det jag ska, jag sviker mig själv, min självkänsla och mitt självförtroende om och om igen, gång på gång.

Just nu är jag inte på humör för någonting, inget alls över huvud taget. Är stentrött efter ännu en natt med för lite sömn, mardrömmar och oro. Men jag har lovat mina änglar att vi ska gymma vid sex, så tills dess får jag ha ryckt upp mig och kommit på bättre tankar. Men usch, känner bara för att gå och lägga mig med härlig musik i öronen. Nej förresten, musik finns det nog av i mitt hus för tillfället. Kom hem nyss och hittar min mamma strykande, gråtande, lyssnande till skivan som spelades på Martins begravning. Det gör definitivt inte saken bättre. Hur kul är det egentligen, man kommer in genom dörren, hör musiken, minns, sväljer en gråtattack, får panik, sväljer paniken, sätter sig på sitt rum och skriver, samtidigt som man håller paniken och gråten i schack. Det börjar bli kämpigt att hålla allt i schack, alla känslor och impulser jag har, all ilska och sorg som sitter som en klump i bröstet varje dag. All oro som inte går att ignorera till hundra procent. Det hemska är att jag nog vet vad som skulle kunna göra saker och ting rejält mycket bättre, men det känns även som att det för tillfället är utom räckhåll, för folk förstår inte. Ett visst folk, vissa personer, en viss person.

Snälla, se igenom mig, se igenom mitt fåniga leende, hör igenom mitt sjukt falska skratt och mina nickningar till svar på frågan "Mår du bra?" Bara öppna ögon och öron, och du kommer förstå hur allt ligger till. Jag är inte glad, inte ett dugg. Jag hoppas att detta är någon jävla vinterdepression jag har hamnat i, jag har hört att man kan bli riktigt deprimerad det halvåret vi inte har någon sol i detta kalla land, får hoppas och skylla på det. Men nu kom jag med en dålig bortförklaring igen, det är inte på grund av solbristen jag mår såhär, det är annat. Ännu en gång: Läs inte min blogg om ni tycker jag är tråkig och jobbig som skriver av mina känslor, för det gör jag med jämna mellanrum! Det är det jag behöver, så far åt pipsvängen med er om ni ska klaga! :) Nu så, mat & sömn, är egentligen inte hungrig, men man måste ju fördriva tiden och glömma bort saker på något sätt. Tjing!


Till detta dystra och deprimerande inlägg slänger jag in en random bild
på mig, (med Jujja i bakgrunden) i Daniellas garderob/makeup-room
från ett riktigt bra tag sedan! Enjoy! :)