cassienicoletti

Herregud. Jag trodde inte sånt här kunde hända längre. En gång i tiden trodde jag det, men det försvann på grund av allt jag tvingades gå igenom, allt som hände. Nu har det kommit tillbaka, och den känslan är underbar. Det går inte att beskriva, det finns inga ord. Sättet du tittar på mig, hur du öppet och med ärligheten lysande ur dina ögon kan säga det jag vill höra, det jag behöver höra, varje dag. Hur mycket jag betyder för dig, hur mycket du behöver mig, hur mycket du älskar mig. Det får mig att bli svimfärdig, alldeles yr. Det bästa är att det inte skrämmer mig ett dugg, inte längre. För jag känner exakt likadant. Just nu ligger du slarvigt insvept i mitt duntäcke, i min säng, i mitt rum. Jag sitter i fåtöljen mitt emot och tittar på dig, försöker beskriva hur jag känner när du ligger där, sårbar som ett litet barn, inte alls lika tuff och uppkäftig som den tigern du är när du är vaken. Det här är underbart, mitt humör är på topp och jag struntar i allt annat. Jag bryr mig bara om dig. Kalla mig för nykär, men jag vet och jag känner att det kommer sitta i. Jag behöver dig, precis som jag behöver luft för att kunna andas. Du har gjort mig beroende, och det har gått så sjukt snabbt. För ett par månader sedan var du bara en kille, en kille jag träffat ett par gånger genom andra kontakter, en kille som var precis som alla andra. Men du är inte som alla andra. Långt ifrån. Du är precis lika knäpp och skum som mig, kan kläcka ur dig sjuka kommentarer och knäppa funderingar. Med dig kan jag vara mig själv, men dig kan jag säga precis vad jag tycker och tänker och jag vet att du inte kommer döma mig, för du vet att jag aldrig skulle döma dig heller. Jag vet att man säger att motsatser dras till varandra, och på ett sätt är vi varandras motsatser. Vi är uppväxta i två olika världar, med två olika familjer, i två olika områden och med olika umgängen. Men vi är ändå varandras kopior, så som vi brukar skoja. "Sluta Cassie, det här är läskigt! Vi tänker ju precis likdant, exakt samtidigt!", säger du. "Ja, våra hjärnor är nog klonade ..", svarar jag. Det sjuka är att det inte går att förklara, det är bara vi två som förstår kopplingen, som förstår hur det hänger ihop. Att vi två absolut inte är menade för varandra, men att vi är det ändå, för att vi vill det, för att vi väljer det. Och för att ödet har bestämt det. Does it make sense? Nej, verkligen inte, men det är så med oss, vi fyller inte varandras brister, vi är inte två pusselbitar som har satts ihop och passar perfekt, men ändå vet vi att det är såhär det ska vara. Precis såhär. Och det älskar jag <3