cassienicoletti

Tänker tillbaka på gamla tider, och mår illa. Innan kände jag saknad, men inte nu. Illamåendet hjälper mig att aldrig vilja tillbaka dit, vilket jävla skit. Förstörde mer än det byggde upp. Men så är det ibland, ibland är man dum och blind. Korkad, fast smart, eftersom man vet om sin dumhet och vad man borde göra. Ändå dum och korkad i slutändan. Man förbannar sig själv, hatar sig själv, har lust att slänga sig i ett akvarium fullt med pirayor för att bestraffa sig för sin otroliga dumhet. Men det är över nu, alla gör vi misstag och de flesta av oss lär sig av dem, men inte vissa. Det är därför jag tycker synd om dig. Jag bryr mig inte, men jag tycker synd om dig, för en sån liten människa som du mår inte bra inombords. And that's a fact. Liten, teenyweeny, tiny, puttenutt. Leker stor, bra. Störst, bäst och vackrast. Som att du är på topp, som att livet rullar på nedför en bred motorväg. Men nej, skenet bedrar. Inget äkta, inget vackert, inget av värde finns i ditt liv. Och därför tycker jag så jävla synd om dig, samtidigt som jag skrattar dig rakt upp i ansiktet. För det är ditt fel. Du har ställt till det, och i stället för att rätta till det, ställer du till det ännu mer. För "det är inte lönt." Så klart det är, du är ung, hela livet ligget utbrett framför dig. Men du är för lat. Du orkar inte. Eller så är du feg. Du vågar inte. Måste riskera för mycket. Inget som är värdefullt materiellt. För sånt har du inte. Men stolthet, blod, svett och tårar skulle du behöva offra. Och istället för det, går du ner dig ännu mer. Ännu en gång; jag tycker synd om dig. Det fanns en tid, för inte alls länge sedan, som jag hade kunnat offra mitt liv för att rädda ditt. Då jag hade velat lägga över all din smärta, sorg och bedrövelse på mig. Alla dina problem, för att rädda dig. Om jag bara hade kunnat. Men det finns en gräns, och den gränsen är nådd. Aldrig att jag hade offrat något sånt för dig nu, aldrig. Själva tanken på det får mig att vilja skära upp mina handleder. För jag finns inte för dig längre, som jag sa att jag alltid skulle göra. Saker och ting förändras, du förändrades aldrig. Vilket gjorde att jag var tvungen att göra det. Till det sämre för dig, men du har bara dig själv att skylla. Patetiskt. Jag hade velat skriva en bok om allt du gjort och dela ut till alla som vet vem du är, så att de får se ditt riktiga jag. Det jaget du döljer för allt och alla runtomkring dig. Men du dolde det aldrig för mig, jag vet allt. Jag känner dig mer än väl, du ligger öppen som en bok framför mig, även när du inte säger något. Jag kan varenda steg du tar utantill, jag vet dina taktiker och jag vet vad du tänker. Du kan varken ljuga eller dölja något för mig. Vad jag önskar att jag kunde få säga sanningen till folk. Folk du ljugit för. Till dem du sagt att allt är mitt fel, att det är jag som är efterhängsen, psyko och jobbig. När allt jag någonsin gjorde var att hjälpa dig, men även fast jag gjorde det fick jag skit tillbaka, vilket fick mig att reagera. Det är den flickan du gett ut en bild av, flickan som flippar och överreagerar över skitsaker, som egentligen var hur stora som helst. Men du vill framstå som den bra, den som gjort rätt, och du vill få mig att se ut som skurken i det hela, när det egentligen var precis tvärt fucking om. Jag känner ett sånt hat inom mig, ett hat som ständigt bubblar och hotar med att brista ut. Helst på dig. Jag hade velat döda dig med mina bara händer, om och om igen. För allt du gjort mig och min familj. Så mycket du utnyttjade oss, tog oss och våran hjälp för givet, samtidigt som du påstod att vi bara gjorde livet surt för dig när vi gav dig husrum, mat och pengar till att klara av ditt patetiska liv som du annars hade behövt leva på gatan. Jag önskar dig inget gott här i livet, den tiden är förbi. Jag hoppas du ruttnar i en fängelsecell, dömd till livstid för något. Utan en enda vän på utsidan som kommer och besöker dig. Och när du som mest vill ta ditt liv, så önskar jag att det vore omöjligt för dig, så att du är tvungen att leva med skammen, samvetet och minnena i resten av ditt ynkliga, patetiska lilla liv i din cell. Jag hatar dig. Jag hatar dig för det du gjort, inte för den du är, som många andra som bara dömt dig rakt av, utan att känna dig. Men jag känner dig, jag vet vad du gör, och vad du gjort. Jag kommer aldrig att förlåta dig, även ifall du slickar marken där jag går fram till min grav.

Vad jag älskar att skriva av mig, det är en av anledningarna till att jag började blogga. Det är så otroligt skönt, att bara få ur sig alla sina negativa tankar svart på vitt. Där de syns, där man verkligen kan se att man fått ut dem ur huvudet! Ni borde prova det någon gång, det låter ju jättetöntigt, jag vet, men det hjälper faktiskt! Igår var det släktfest i Villa Pollux med en massa folk, moster fyllde år. Satt med Maddis, Adam och Hultis i vår egna lilla ände av ett långbord och hade trevligt på vårat eget sätt medan de vuxna söp till det. Det roligaste på hela kvällen var nog "Paketleken". Ett paket skickades runt mellan borden, och när en kille fick det skulle han enligt instruktionerna som lästes upp lämna över det till t.ex. kvinnan med de finaste vaderna, och när en tjej fick det skulle hon lämna över det till t.ex. mannen med de bredaste axlarna. Innan det var framme hos min moster hann jag få det en gång, av Hultis. Jag var nämligen den kvinna han helst ville dansa "Lambada" med hela kvällen. Jag visste inte vad det betydde, men fick det förklarat för mig att det är en brasiliansk sexig dans, skrev mot skrev med mycket höftrörelser, så tack för den Hultis! :) Nu ska jag nog ta och bädda ner mig, kolla någon bra film och somna i tid så att jag vänder tillbaka dygnet inför skolveckan. Puss! :)

I feel good! Och det är helt och hållet min förtjänst!