cassienicoletti

Konstigt hur allt kan förändras på så kort tid. För bara en eller två månader sen kände jag mig som ett spöke, osynlig för alla andra, det var ingen som la märke till min existens. Eller, det var så jag kände det som i alla fall. Det var antagligen mitt eget fel, jag vågade inte ta några risker, vågade inte öppna mig, vågade inte ta steget för att lära känna nya människor, det är ju hur farligt som helst! Man kan bli sårad, man kan bli krossad förfan! Men nu, två månader efter den hemska tiden som varade i cirka ett år, nu mår jag hur bra som helst! Jag har inte mått så här bra på länge, och det är tack vare alla underbara människor jag lärt känna. Det känns som en tung börda lyfts ifrån mina axlar, och de orsaker som fick mig att gråta mig själv till sömns var och varannan natt är som bortblåsta. Jag känner mig nästan lycklig. Och den lilla biten som finns kvar till fullständig lycka beror på mig, på att jag inte vågar lita på att det som händer är sant, att det verkligen kan bli så här bra på så kort tid.
Ett stort TACK till er alla!