cassienicoletti

Jag har så mycket känslor inom mig just nu, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är orättvist, ja. Riktigt förbannat orättvist. Jag kunde aldrig tro att detta skulle hända, fast jag har vetat om det så länge. Jag tror inte någon riktigt fattade förrän bara för några dagar sedan. Du har alltid varit där, alltid varit en del av mitt liv och fast jag bara träffade dig ibland när jag var hos er eller när ni kom till oss, så har du lämnat kvar en otrolig tomhet bakom dig. Jag är ledsen att jag inte kom till sjukhuset när de andra åkte dit, men jag klarade inte av det, och jag vet att du skulle förstått. Du är min mammas mest älskade bror, den hon brydde sig om mest av alla syskonen, så varför var detta tvunget att hända dig? Tänker på din familj, hela tiden. Tänker på hur detta måste kännas för dem, utan att fatta. Det går inte att förstå, det är inte tänkbart.

Du var alltid så stark, stora starka Martin som alltid bara var där. Jag minns när jag och Maddis var små, du och pappa lyfte upp soffan vi satt i hemma hos er och vi bara skrek av skratt. Jag minns alla gånger du blivit arg på mig och Maddis när vi inte skött oss, eller när du fått reda på någon av de tusen dumma sakerna jag gjort och när jag tänker på det kan jag inte låta bli att le, för jag vet ju att du endast blev arg för att du brydde dig om oss och ville vårat bästa. Ert hem har blivit mitt andra, särskilt på somrarna, då brukar jag bo hos er dagar, veckor i sträck. Och fast vi inte har pratat så mycket genom åren så har du ändå alltid alltid varit med. Gått omkring i dina jobbekläder och meckat med lite grejer hemma, sjungt högt medan du går omkring, utan att bry dig om att andra kanske tycker att det låter förjävligt. Du byggde Maddis klätterställning i trädgåren och den har vi haft en massa kul på, byggt en hel altan där vi sitter och äter frukost på somrarna och kollar över grannens häck.

Jag vet att mamma saknar dig redan, och kommer sakna dig ännu mer den närmsta tiden, du vet ju hur hon är. Och jag som har så svårt för att gråta och visa mina känslor, jag går omkring med en klump i halsen och en otrolig värk i bröstet. Det är hemskt här hemma, jag klarar inte av att titta på mamma, för hon går med tårar i ögonen och när hon pratar låter hon inte levande. Hon bryter ihop lite då och då, åh gud varför? Och Maddis? Malin? Jag finns här för er, jag förstår inte hur svårt, men jag förstår att det är svårt för er just nu och ni får bo här när ni än vill. Vi finns för er, och vi står bakom er! <3


Venedig 2007. Malin, Maddis, Martin, Monica & Claudia.