cassienicoletti

Har tänkt på detta väldigt mycket på sistone. Nu var det exakt ett år sedan jag började gå ner mig i den mest deprimerande och destruktiva perioden sedan mobbningen och utfrysningen på grundskolan som för mig var helvetet på jorden, skapat av mina så kallade medmänniskor.

Mina kräkreflexer visar att de fungerar som de ska när jag tänker tillbaka på vart jag befann mig någonstans för ett år sedan, det vill säga hårt lindad runt lillfingret på en blodsugande parasit som åt upp mig levande. Denna parasit, som slukade min livsglädje och all min energi, var hela min värld. Den misshandel denna parasit utsatte mig för, vars ärr finns kvar på både min kropp och min själ, är oförglömlig och oförlåtlig. Denna blodsugande parasit, som härstammar från en ännu djupare avgrund i helvetet än mina så kallade medmänniskor på grundskolan, kommer aldrig bli förlåten, varken av mig eller av Gud. Varje gång jag vet att parasiten säger "Only God can judge me" med ett självbelåtet leende på läpparna, varje gång tänker jag "Sluta se så belåten ut, både Han och resten av världen har redan dömt dig, till en jävla blodsugande parasit som inte är skapt för något annat syfte än att göra allt och allas existens sämre."

Vart var jag? Jo, för ett år sedan befann jag mig i en mardröm jag inte kunde ta mig ur, det finns det många som kan intyga. Jag ville helt enkelt inte, jag stod ut med allt elände för att jag är en alltför god människa, välsignad med kraften att älska, förlåta och vara stark för andra. Vad vann jag då på detta, kan man fråga sig? För det mesta hatar jag mig själv. Jag vet att man bearbetar ett trauma genom att förlåta den som skapat det, men det viktigaste är att förlåta sig själv, som faktiskt tillät traumat att äga rum. Jag har ännu inte förlåtit mig själv. Visst, det finns dagar då jag kan vara positiv och tänka att jag tagit lärdom av det som skett, men för det mesta har det haft en negativ inverkan på mitt fortsatta liv, och även det är det många som kan intyga.

Så vad gör jag? Jag hämtar kassen, en stor metallhink, häller ner ALLT, häller på tändvätska och tänder på. Precis som jag för en vecka sedan såg pappret brinna i vasken. Pappret som omgavs av eld, orden och löftena som sakta blev slukade av lågorna, det fick mig att må bra, det drev fram ett leende på mina läppar. Jag gör som jag gjort i ett halvår, jag går vidare, jag kämpar på, jag bearbetar och det gör jag tillsammans med de(n) mest underbara. Jag har inte kvar det jag hade i mitt hjärta då, långt ifrån, det har ersatts av något vackrare och mer underbart, och det känns galet bra. Tack för att du finns, tack för att du tar hand om mig och tack för att du förstår mig <3